I måndags började jag känna av något konstigt i vänster sida i min rygg.
Det kändes som att mitt skulderblad stod ut, precis som om något skulle ligga under skulderbladet och trycka det utåt.
Med det gjorde inte ont. Det bara kändes konstigt.
Samma känsla kände jag i tisdags och hela dagen på onsdagen, att det nata var något i ryggen som kändes konstigt.
På onsdag kväll när jag låg i soffa och tittade på TV innan jag skulle lägga mig så kände jag hur något kom krypandes i ryggen.
Det gjorde ondaste och ondare och tillslut satte jag mig upp i soffan och tänkte att ”Okej, snart smäller det till!”
Och så smällde det till och den smärtan var obeskrivlig.
Helt plötsligt, från noll till hundra, så hade jag otroligt ont i hela vänster sida i ryggen och jag kunde inte luta mig bakåt i soffan eller stå upp med rak rygg.
Min första tanke var att det var en muskel som bråkade, så jag försökte göra lite olika rörelser med armen och överkroppen för att känna NÄR det gjorde ont.
Det skulle i sin tur kunna hjälpa mig att veta vilken muskel det var som bråkade med mig.
Men allt gjorde ont och inget var sammanhängandes vilket gjorde att jag fick det till 5 olika muskler som det skulle kunna vara.
Tillslut gick jag och la mig utan att ta någon värktablett för att jag inte tycker att man ska ta sånt i onödan.
Bedöva en smärta som försöker säga mig något, då lyssnar jag hellre på kroppen och struntar i det konstgjorda som förmodligen kommer bedöva så jag kommer kunna röra mig ännu mer, vilket komma göra ÄNNU ondare när värktabletten släpper. And so on.
Då vill jag hellre hitta felet och lösa problemet.
Den natten, natten till torsdagen, vaknade jag säkert 10-15 gånger av smärta.
Jag blev mest frustrerad över att jag inte visste vad det var och vad det kom ifrån. (För 4 år sedan hade jag blivit rädd och ringt ambulans.)
Jag ställde mig upp och satte mig ned i sängen och lät armen hänga och höll i armen med den andra armen, men allt gjorde ont.
5e gången jag vaknade den natten ställde jag om min väckarklocka till 30 min tidigare för att rulla min rygg på en foam roller för att massera upp eventuella stela muskler som krampar innan jag skulle iväg till jobbet.
Jag som hade tänkt passa på att titta på Nyhetsmorgon var så tidigt uppe att det inte ens hade börjat sändas, så jag fick kolla på Tvins (TV-shopp).
Så där låg jag och rullade (masserade) min rygg på min foam roller och tittade på Tvins torsdag morgon kl 04.30.
Det var vänster sida som krampade när jag hade ont, men det var höger sida som gjorde ont när jag rullade ryggen.
Efter 30 min fick jag nog och bestämde mig för att gå ut och springa min morgondunda bort till Hammarbybacken och tillbaka.
Jag testade först att röra vänster arm som när man springer. Det gick bra!
Så testade jag att jogga lite lätt genom lägenheten in i alla rum och runt i köket. Och det gick bra.
Så jag bytte om och stack ut och sprang.
Men jag kände mig jävligt tung och trött och hängig nu när jag tänker efter. Som om jag inte riktigt hade ätit ordentligt eller hade något i kroppen.
Men självklart lyssnade jag inte utan fokuserade på solen som lyste i mot ansikte och på hur skönt det är att jogga så tidigt på morgonen att man är alldeles ensam på gatorna.
Men jag fick korta ned min morgonrunda från 7 km till 5 km för att jag inte orkade (och hann pga att jag rullade så länge).
Sen kom jag hem igen och duschade och förberedde mina 3 matlådor för dagen, tog mig till jobbet och kände av ryggen lite igen.
Jag meddelade mina PT-kunder att jag inte skulle kunna visa några rörelser idag utan att dom fick ha överseende med att jag satt ned med armen i mitt knä.
Under dagen kändes det bättre och bättre och när min kille frågade om vi skulle gymma på kvällen så sa jag JA direkt eftersom att jag tänkte att muskelknutarna/kramperna hade lagt sig.
Så vi åkte och gymmade efter mina 11 h på jobbet och det kändes helt okej i ryggen.
Självklart anpassade jag övningarna så att jag inte skulle belasta och överanstränga ryggen något.
Så inga burpees och inga kettlebellsvingar blev det, haha!
Skämt åsido så var det så jävla korkat av mig att träna när jag samma natt och morgon haft så jävla ont.
Där är verkligen ett stort fett exempel på att jag inte lever som jag lär med att ta hand om sin kropp.
Ibland tar jag hand om andra som om dom vore sköra och gjorda av porslin, och sliter ut mig själv totalt genom att spring andras ärenden, bära bort andras tunga vikter på gymmet hela dagarna, och strunta i att vila för att min kropp är någon jävla slags T-Rex Terminator med evigt liv.
Då är det precis sånt här som händer. Man går sönder.
Efter gympasset i torsdags så åkte vi hem och lagade mat och kollade på Falk (jag ÄLSKAR Falk-, Beck- och Wallanderfilmerna!). Och helt plötsligt mitt i filmen så bara PANG (!!) smällde det till i ryggen igen. Värre än någonsin.
Jag kunde inte sluta gråta.
Jag gick och la mig på höger sida för att låta vänster sida slappna av, och jag kunde absolut inte ligga ned på rygg för då kändes det som både knivhugg och eld i ryggen samtidigt.
Hela natten vaknade jag av smärta precis som natten innan.
Och envis som jag är så åkte jag till jobbet på fredag morgon ändå för att jobba.
När jag kom in på jobbet såg alla att det var något fel på mig pga min gångstil.
Min ena kollega och fitnessprofilen Amelie Håkansson frågade mig om jag hade tränat ben igår pga att jag haltade.
Då kom tårarna igen fast att jag gjorde allt för att stoppa dom. Det fanns inget läge för mig där det inte gjorde ont.
Min chef insisterade på att köra mig till sjukhuset men jag insisterade tillbaka och sa att: ”Den enda sprutan som får stoppas i mig är när jag ger blod, aldrig annars!”
Så han gav mig smärtstillande som jag tillslut tog för att bedöva det som gjorde ondast.
Och där satt jag under fredag på en bänk och tränade mina kunder (dom är så duktiga som lyssnar och lär och kan så mycket nu, så det gick bra).
Smärtan började avta under dagen för varje timme som gick och på fredagskvällen åkte jag och min kille till min bror och hans fru på årets godaste middag (det vattnas i munnen nu när jag tänker på det) och jag kunde ha min brorsdotter i mitt knä och ryggen kändes helt okej.
Men sen började det kittla och klia i ryggen igen, och den brännande känslan började komma tillbaka.
Så vi åkte till min mammas man Tommy Gladh som är naturterapeut (som en läkare som inte skriver ut tabletter för att dölja smärtan utan vill hitta problemet och lösa upp det så att det blir bra på riktigt).
Han behandlade mig i 2,5 timme och tårarna sprutade på mig vid vissa tillfällen för att han hittade rätt punkter och kände sig fram precis vad det var för något.
En kota hade hoppat på sniskan och några nerver var i kläm, vilket påverkade muskler som fick jobba för att hålla ihop allt i ryggen, min vänstra axel och höger sida som fick jobba extra mycket pga vänster sidas problem.
Trots att jag hade så ont och nästan jobbade emot honom genom att spänna mig och vägra ligga i vissa positioner som skulle underlätta hans arbete så lyckades han ändå hitta rätt i min rygg och behandla mig.
(Stackarn, som jag skrek rakt ut i 2,5 timme. Han måste ju ha tinnitus idag.)
Gårdagen, dvs lördagen var hemsk. Jag var så öm och grät både en och två och tre gånger, och kände mig ett tag som världens sämsta människa som VET vad jag ska göra: Vila, inte jobba och INTE träna, men ändå gör det gör att vara alla till lags.
Igår när jag var som mest ledsen och det kändes som att tårarna höll på ta slut, kände jag att jag även var ledsen för att jag inte fick träna. Så sjukt!
Vilodagar behövs, men ändå kände jag mig stressad över det. Och det har aldrig hänt förut att jag känt så.
Idag är det söndag och ryggen känns mycket bättre.
Den har gjort så ont så det känns som att den är frisk igen pga att smärtan lagt sig så mycket. Men det kanske ändå är något jag försöker intala mig själv för att få gå och träna och lyfta något tungt.
Detta har helt klart gett mig en tankeställare.
Jag har gått från att träna för att det är så jävla kul, till att träna för att jag… Måste?! Utan att jag har märkt det själv.
Idag ska jag ha min 3:e vilodag (jag minns inte när jag vilade från träningen 3 dagar i sträck sist) och jag ska försöka att inte bli stressad av det. Jag ska försöka se det som vilodagar för att återhämta mig.
För det är precis det som kroppen kräver och det jag hade sagt till en PT-kund. Men ändå tycker jag att det är svårt att göra själv.
Från och med idag ska jag leva som jag lär. Jag ska TA HAND OM min kropp och jag ska LYSSNA på min kropp.
Om jag vill träna så ska jag träna för att jag vill förs att det är så jävla kul, inte för att jag måste.
Självklart måste man sparka sig själv i rumpan ibland för att komma iväg till gymmet, för att inte bara gå hem och lägga sig på soffan. Men jag ska hitta en finare balans.
Jag om någon ska må svinbra, eftersom att jag vet hur kroppen fungerar och vad alla signaler betyder.
Mina ord till mig själv.
För det första: Skäms Li, för att du inte tar hand om dig själv.
För det andra: Tusen tack och en miljoner år av evigt tacksamhet till Tommy Gladh (naturterapeut) för att du behandlade mig en fredag kväll i 2,5 timme till kl 00.30 på natten för att du bryr dig och vill hjälpa andra.
För det tredje: Träning ska vara kul och hör ihop med hälsa. Hälsa är välmående. Det jag har gjort är tvärtemot, att slita ut.
För det fjärde: Från och med idag, söndag 9/8-15, ska jag lyssna på min kropp.
Jag skäms och mår dåligt över hur elak jag har varit mot min kropp den senaste tiden.
Jag skäms verkligen.
Från och med nu ska ni få se den gamla Li som älskar att träna för att det är kul och inget annat.
Jag älskar ju min kropp, därför ska jag behandla den med kärlek också och inte ge den stryk.
