Idag jobbade jag kl 07.00-18.00 utan rast och utan lunch.
Det här är ju typ ett ypperligt tillfälle för en person att säga ”Jag orkar inte” och ”jag har inte tid” när det kommer till att träna eller inte en dag som denna.
Jag visste att jag skulle vara otroligt trött idag efter min 11 timmars arbetsdag, så jag bestämde mig för att jogga på morgonen innan jobbet för att sen bara kunna gå raka vägen hem och decka på soffan.
Och då redan ha tränat för dagen.
Så jag knäppte med fingrarna så att min självdisciplin skulle stå givakt nedanför sängen när väckarklockan ringde kl 05.00 imorse.
Ögonen snurrade till några gånger när klockan ringde men allt jag kunde tänka på var att jag verkligen ville få till ett träningspass idag innan jobbet för att ladda upp med endorfiner och lyckorus inför min långa dag.
Så jag bara gjorde det. Jag satte mig upp på sängen och gick upp. Ja, för ingen kommer ju göra det åt mig.
5 min senare stod jag påklädd och klar i hallen att gå ut och springa. Och pigg var jag också. Jag liksom bara vaknar till när det väl gäller.
Och 5 km blev det i morgonsolen.
Härligt och heeelt fantastiskt!
När det var 30 min kvar på min arbetsdag idag och jag började känna soffans sköna mjukhet närma sig min rumpa och mina lår, och hur en god middag och en enorm fruktsallad skulle få mätta min mage till efterrätt… Så fick jag ett sms av mig pokjvän som skrev:
”Ska du med till gymmet efter jobbet?”
Jag hann inte svara förrän jag fick ett till sms: ”Jag är hos dig och plockar dig kvart över.”
Mitt svar: ”Ta med PWO till mig.”
Och så rev jag av världens jävla grymmaste pass på gymmet på det. Bara sådär. Fast att jag hade sprungit 5 km kl 5 på morgonen, jobbat 11 timmar och var sååå redo att slänga mig på soffan.
Spontanare när dom är som bäst!
Dubbelpass och fredag som står och häckar bakom hörnet (läs imorgon). Hur bra får det bli egentligen?!
