Annons


Rehabiliteringen går framåt


2 veckor har snart gått sedan jag kände av min rygg, axel och skuldra för första gången. Den känslan som trappades upp mer och mer, som jag struntade i och blev sängliggandes med tårar som tillslut tog slut.

Annons

Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv och mina tårar tog verkligen slut efter några dagars lidande under behandling.

Vad det är som är fel i min rygg vet man fortfarande inte exakt.
Men att en kota sitter snett, att två revben satt fast i varandra och att hela skulder- och axelpartiet är inflammerat och svullet är det ingen tvekan på.

I tisdags åkte jag till gymmet och hade mitt första rehab-pass.
Jag stod mest och tittade på andra på gymmet när dom tränade då jag knappt fick göra något själv.
Ensiffriga vikter och träpinnar fick jag bekanta mig med.

Annons

Igår torsdag var jag på gymmet igen.
Rehab-pass nummer 2 kändes till och med bättre än tisdagens pass.
3 övningar senare var jag klar med mitt på gymmet. Det är ungefär 15-20 övningar mindre än vad jag vanligtvis brukar (läs: brukade) köra…

Nu imorse var jag på gymmet igen och tränade rörlighet i rygg och axlar.
Det är fortfarande svullet men smärtan börjar försvinna.

Stressen över att träna, träna, träna har lagt sig och jag har funnit ett inre lugn hos mig själv.

Jag åker till Marbella om 5 dagar, och vanligtvis innan mina semestrar brukar jag träna stenhårt, köra mycket cardio och äta lite annorlunda för att få fram definitionerna mer på min kropp.

Annons

Nu skiter jag i vilket. (Typ) Jag tränar för att bli frisk igen, tränar för att jag tycker det är KUL och tränar för att må bra. Precis som innan jag tappade greppet om… verkligheten. Eller? Jag vet inte vad jag ska kalla det.
Som en ätstörning fast med träning. Träningsstörning?

På 9 dagar har jag tränat 3 lugna pass med rörlighet och knappt någon belastning.
För 1 månad sedan skulle jag utan problem ha klämt in kanske 6-7 gympass, 3-4 löprundor och eventuellt några raska promenader till och från jobbet.

Maten har inte varit några problem när jag har tränat sådär hårt. För maten behöver man både för att orka lyfta, springa och gå men även för att bygga muskler.
Rumpa och kurvor tycker JAG att en tjej SKA HA.
Det är mest styrkan, snabbheten, att vara explosiv och uthålligheten som har varit viktigast för mig. Typ som om jag skulle vara med i filmen 300 och vara en av killarna som krigar.

Ja… Nu är jag hemma från gymmet och ska äta frukost innan jag sakta ska lunka fram med min cykel till jobbet.

Nu börjar jag hitta tillbaka till mig själv igen, den gamla Li Åwall. Hon är bäst den tjejen, och hon är min förebild.
När jag är frisk ska jag vara som henne. Ja som mig själv alltså.

Nu säger vi hej då till sjuka Li.
Hej då.

image

image

(0)





Laddar