Annons


När vi sprang för livet i Kap Verde


Jag låg och sov på en solbädd hela dagen i måndags för att det skulle vara vår sista heldag på Kap Verde innan hemresan tillbaka till Stockholm, och jag ville komma hem utvilad deluxe efter semestern.

Annons

När solen var på väg ned för dagen väckte Amelie mig och frågade om jag ville gå en promenad med henne längs stranden.
Det skulle bli vår sista mysiga kvällspromenad i solnedgången, med vit len sand under våra bara fötter, endast iklädda tunna strandklänningar och med våra solglasögon på huvudet.

När vi hade gått en bit och solen började bränna i havets horisont sa Amelie att det nog var dags att vända tillbaka till hotellet innan det skulle bli mörkt.
Jag kände en sån fantastisk eufori över hela kvällspromenaden, stunden och livet att jag bara ville fortsätta.

”Bara 10 minuter till” svarade jag. ”Sen vänder vi.”

Jag vände mig om och tog en bild på våra fotspår i sanden innan vi fortsatte gå.

image

Dom sista 10 minuterna på vår promenad bort från hotellet innan vi skulle vända tillbaka, började vi båda plocka fina vita snäckor att ta med hem som minne.
Vi sa ingenting till varandra utan lät havets vågor som slog mot strandkanten och snäckornas klickande mot varandra när vi samlade ihop dom tala för oss båda. Kvällen var magisk.

När 10 min hade gått vände vi och började gå tillbaka mot hotellet igen som vi skymtade långt bort på stranden. På vägen dit fanns ingenting annat än lite buskar på vissa ställen.
Mörkret hade börjat falla och vi kunde skymta det palatsliknande hotellet med sina vackra kupoler som lystes upp av alla hotellets natt-lampor i gult, rosa och blått.
Det var bara Aladdin som saknades på sin flygande matta. Haha!

Jag bar mina vita snäckor jag hade plockat i nedre delen av min strandklänning, och Amelie hade lagt sina snäckor i en tunn gympapåse i tyg hon bar på ryggen.

Vi påpekade mörkret för varandra.
Nu var det mörkt, rättare sagt kolsvart och sjärnorna var det som nu lyste upp stranden åt oss så att vi kunde ana hur och vart vi gick.
Det var helt klart mitt fel att vi var ute på stranden i totalt mörker. Dom där 10 minuterna extra blev ju totalt 20 minuter. 20 minuter vi inte hade kvar av den sista solen innan den dök ned i Atlanten borta i horisonten.

image

När vi hade 5 minuter kvar till hotellet, kunde vi höra bestick klirra mot porslin från hotellets ena restaurang som låg längst ned mot havet, precis innanför hotellets murar vid stranden.
Det lät som ett live band spelade ikväll för musiken lät alldeles för vacker för att komma från brusande högtalare.
Folk skrattade och vi var snart där och skulle få äta och skratta tillsammans med dom.

Men, så såg jag något röra sig ut från en stor buske längre upp från strandkanten ca 50 meter framför oss.

Jag stannade upp och sa: ”Vad FAN är det där för DJUR?!”
Amelie: ”Djur?”
Jag: ”Ja! Där borta!” och pekade med hela armen.

Vi stod still och försökte vänja ögonen i mörkret.
Det vi båda såg var något stort och svart som iakttog oss. Busken den stod bredvid gjorde det svårt att identifiera exakt vad det var som stod och tittade på oss.

Ön har en del vilda, men extremt snälla hundar som springer löst. Dom tillhör hotellen och är väl ompysslade och kärleksfulla.
Var det en hund?
Nej, den var ALLDELES för stor för att vara en hund.
Det var heller ingen häst då den var för liten i storlek.

Fan, den stod verkligen och stirrade på oss, och det enda jag väntade på var att den skulle börja morra och visa sina tänder som någon jävla varulv.

Jag: ”Fan, är det en varulv?”
Amelie: ”Helvetesfan! Ska vi springa ut i vattnet?!”
Jag: ”Nej. Inte ut i vattnet. Kan finnas massa jävla djur där med. Vi fortsätter gå längs vattnet.”
Amelie: ”Okej.”
Jag: ”Håll dig bakom mig. Jag har sånt sjukt adrenalinpåslag just nu och är redo att slåss.”

Jag virade in mina snäckor ordentligt i klänningen så att dom nästan krossades och knöt min höger hand redo att försvara oss båda.

Varulven rörde lite på sig och vi båda stannade till igen.
Om några steg skulle vi vara precis nedanför den, med vatten upp till anklarna.
Den stod ca 20 meter från strandkanten och iakttog oss. Jag fick känslan att den var redo att börja springa i attack rakt mot oss när som helst. Jag kunde inte släppa blicken från den.

Om vi började springa skulle det helt klart vara startskottet för en blodig jakt.

Precis när vi fortsatte gå i en mycket mjuk och långsam hastighet, och nästan smög fram i ett hopp om att den skulle låta oss få leva just ikväll, gjorde vi ett försök att springa ifrån den.
Plötsligt skrek den rakt ut mot oss i en förjävla hög Maria Carey-falsett!

Det var en jävla ÅSNA som stod och stirrade på oss! Haha!

Jag och Amelie hoppade till och tog dom 5 snabbaste löpstegen i vårt liv och skrek lika högt av rädsla som åsnan.

Min puls var fortfarande svinhög och mitt adrenalin pumpade hårdare än jag varit med om i hela mitt liv.
Jag kunde höra mina hjärtslag.
Vi fortsatte springa en bit och höll samtidigt stenkoll på åsnan som vi nu hade passerat och befann sig bakom oss.

Jag: ”Shit, min puls!” sa jag och la min hand på bröstet. ”Mitt hjärta slår så hårt!”
Amelie: ”Mitt med!”
Jag: ”Ja, jävlar!” sa jag samtidigt som jag la min hand på henne och klämde på hennes bröst och samtidigt vägrade släppa åsnan med blicken. (Så sjukt hetsig när jag tänker tillbaka i efterhand. Haha!)
Amelie: ”Li, släpp mitt bröst nu. Och tänk om åsnan flippar och börjar springa mot oss.”
Jag: ”Det är lugnt. Jag skyddar oss båda!”

Jag hade aldrig känt en sån överlevnadsinstinkt någonsin, och min näve var fortfarande hårt knyten.

Vi saktade ned och började gå och skrattade samtidigt högt och nervöst när vi närmade oss hotellet.

Där! Pang! Några meter framför oss kommer ytterligare en åsna! Och en till! Och en tredje!
Helt plötsligt stod vid öga mot öga med en hel jävla åsnefamilj mitt på stranden, mitt i natten.
Jobbade dom i team? Var det här deras plan, att ringa in oss och att sedan släpa iväg oss in i deras buskar som dom kom ifrån?

Jag började springa och skrek: ”AMELIE! FÖLJ MIG!”
Min hastighet gick från noll till hundra på 1 sekund.
Mitt i mina långa löpsteg vände jag på huvudet för att se hur det gick för Amelie.
Fuck, hon joggade! Åsnorna kommer kunna springa ikapp henne utan problem!

Jag gjorde en u-sväng och började springa tillbaka mot Amelie och åsnorna.
Väl bredvid henne la jag min arm om hennes midja och lyfte upp henne några centimeter från sanden och började springa. Hon liksom vevade med fötterna i luften som om hon sprang på moln.

Amelie: ”Vad stark du är! Jävlar!”
Jag: ”Det är adrenalinet!”
Amelie: ”Men du bär ju mig och springer snabbt på stranden samtidigt!”
Jag: ”Jaja! Dom kommer äta upp oss annars!”
Amelie: ”Helvete! Spring!”

Om ni har hållt i en liten hund någon gång över vatten för att släppa ned den i vattnet, har ni kanske märkt att kunden börjat simma med sina fyra ben redan ovanför vattenytan.
Precis så jobbade Amelie med sina fötter.

Jag: ”Jag lovade att skydda dig. Vi är snart vid hotellet.”

Väl framme vid hotellet släppte jag ned Amelie i sanden och möttes av en vakt helt klädd i vitt.
Han frågade om vi pratade engelska och om det var våra väskor som stod kvar vid några solstolar bredvid poolen där borta. Han sa att vi inte kunde lämna våra väskor så sent.

Samtidigt som jag flåsade bad jag om ursäkt kanske 10 gånger, men att vi fastnat på stranden och mötte några djur som gjorde att vi blev sena tillbaka.

Han svarade inte på det, så jag upprepade mig och berätta för honom igen.
Han tittade på oss och sa åt oss igen och att vi inte heller kunde vara på stranden själva så sent.

Jag sa: ”But, the animals..”

Det var ingen idé. Han varken trodde på oss och lyssnade inte.

På hotellrummet kom eftersvettningarna. Vi var dyngblöta och lite lätt chockade över vad vi precis varit med om!
Vi pratade högt i mun på varandra om det som precis hade hänt och hur båda två trott att vi faktiskt skulle bli skadade eller dö ikväll.

Vi hade så hög puls.

Sen började vi skratta högt och påpekade att åsnorna faktiskt inte gjort en enda rörelse som antytt att dom tänkt attackera oss. Eller?

Resten av kvällen och under vår middag var varulvs-åsnorna vårt stora samtalsämne, och hur vi skulle göra nästa gång om något liknande skulle hända oss en till gång i livet.

image






Laddar