Innan jag började träna så var mitt humör väldigt svajigt. Jag var glad ena sekunden och sur andra sekunden.
Jag skyllde ofta på ”lågt blodsocker” och behövde ta mig en godisbit då och då (rätt ofta varje dag) för att inte få en dipp, bli svimfärdig, bli trött och grinig.
Så åt jag lite godis eller något annat kladdigt och gott så fort jag behövdes lyfta mitt sk blodsocker.
Jag sa att jag behövde ”hålla blodsockret uppe”.
Vet ni… Jag hade ingen ANING om vad blodsocker var för något, men såg en anledning och hade något att skylla på för att få äta en kaka, godis eller en bulle.
Och så såg min mage ut som en bulle också tillslut, och allt godis hade satt sig i mina baksida lår och i mina skinkor som mer än gärna rörde på sig när jag gick.
Det är absolut inget fel på att ha celluliter (jag har celluliter idag och kan mer än gärna visa er en bild på min rumpa och mina baksida lår om ni vill), och det är heller inget fel att INTE ha ett sexpack på magen.
Men det finns en gräns till vad som ohälsosamt överviktig med risk för hjärt- och kärlsjukdomar eller inte.
Det som jag däremot gjorde fel när jag var lite större var att jag gick runt och grinade över att jag inte trivdes i min kropp.
Jag trivdes inte med att behöva klämma mig i kläderna varje morgon och att ha blåmärken på höfterna av jeansen på kvällarna.
Jag sa även att jag ”EGENTLIGEN inte väger så här mycket” och ”egentligen brukar träna” och ”egentligen vet vad man bör och inte bör äta” etc.
Men ändå gjorde jag inget åt saken och grinade som ett barn varje dag över hur jag såg ut. Och så tog jag en godis för att bli glad och må bra. Det var där jag fann lyckan. I maten och i godiset.
För det första – Det här med vikten!
Jag väger mer nu när jag har storlek XS-S i mina kläder, än när jag hade Medium i klädstorlek. Wierd, eller hur?! Eller inte!
Då hade jag en pommesfrites-kropp.
En mjuk kropp. Tänk mjuk skumgummigodis. Pommesfrites.
Du kan vara storlek 34 eller size zero och ha pommesfrites-kropp, alltså smal men jävligt mjuk. Klämmer man på någon med en pommesfriteskropp så åker hela fingrarna in i huden och det finns ingen muskler där under som tar emot.
Idag väger jag några kilo mer än förr, kan äta (läs måste äta) mer än någonsin och är ändå mindre än då.
Så, strunta i vad vågen säger!
Och strunta i allt som har med BMI att göra.
Enligt BMI har både jag och min atletiska pojkvän grav fetma… Grav fetma!
Vågen säger att jag väger 5 kg mer än vad jag bör göra om man tittar på min längd och vikt.
Ni vet det där när man tar sin längd minus 100 cm. Då ska du väga -10 kg av vad din längd är.
Ex: 180 cm lång, minus 100 cm = 80 cm.
80 cm – 10 kg = 70 kg.
BullFUCKINGshit!
Titta dig i spegeln.
Är du nöj med dig själv?
Vad är du nöjd med och vad är du inte nöjd med?
Titta på ditt liv, är du nöjd med ditt liv?
Vad är du nöjd med och vad är du inte nöjd med?
Titta på din träning? Orkar du lyfta det du vill, orkar du springa så snabbt du vill, orkar du träna en hel timme? Äter du ordentligt?
Den här reklamen såg jag när jag klev av tunnelbanan vid Odenplan imorse.
Det här är precis det jag inte står för längre.
Det var precis sån här reklam som gjorde mig svag och inte kunde stå emot, och fick mig att gråta mig till sömns ett flertal gånger.
Idag äter jag mer än gärna en kanelbulle till kaffet, men bara ibland. För nu kan jag hantera situationen och äter EN bulle. Sen ser jag det som extra energi vid nästa träningspass. Svinbra!
För några år sedan hade jag hetsätit alla bullar, sökt lyckan, funnit den när jag åt upp dom för att sedan må dåligt igen.
Jag tycker mest synd om alla som är där jag var för några år sedan och går förbi och ser den här reklamen.
Finns lyckan i dig själv först.
